Döden

I mörker, med Bon Iver på volymskala 3. En blandning av dova toner och vinande skärgårdsvind utanför fönstret. En svag doft av våt asfalt. Som början på en tonårsfilm, men jag är 23 år gammal (ung).

Anonym. För att kunna dedikera mig åt skrivandet, i dess renaste form. Utan förvridningar. Den bistra sanningen. Så vacker, men så ömtålig - så lättkränkt av andras tankar och värderingar. Vem jag borde vara, hur jag borde agera, hur jag ska tänka, vad jag ska vilja. Jag vill inte vara sådan, jag vill vara såhär. Jag vågar inte, inte ännu. Så det här blir resultatet. 

Jag var på restaurang igår, med min vän. En gång var vi nära och jag vill kunna säga att vi fortfarande är det... men jag vet inte vart den gränsen går. Jag skulle inte ringa henne om jag var ledsen, tror jag inte, men å andra sidan - vem skulle jag ringa? 

Iallfall, vi satt där i den nedsläckta tapasrestaurangen med små tända bordsljus och en skål med gårdagens bröd. Vi bröt brödet, bredde det med chilismör och satt tysta. Hon visade mig en bild på en sjukhusbädd och en man som såg ut att vara 80 år gammal med en ros på bröstet. Han var smal, så smal som bara äldre män blir som slutat äta. Eller äter ärtsoppa på burk, kanske. "Han ser gammal ut", sa jag. "Så såg han ut, så såg han ut när han dog. Han är 23 år. Ingen förstod vad som hände, ingen förstår." 

Det var 2 månader sedan hennes pojkvän gick bort i njurcancer, en obotlig tumör. Han brukade vara vakt på Göteborgs innekrogar, fiskade i Umeå och tränade MMA. Han var lång och snygg, med tjocka läppar med tjockt blondt hår. Han var hennes. Nu var han borta. 

Jag minns att jag grät. Inte sådär hysteriskt, mer att jag kände att det blev varmt på mina kinder medan tårarna rann. Tårarna stannade vid hakan, droppade ner på det brutna brödet och hamnade som en hinna på chilismöret. 

Jag sa inte att jag förstår, för jag förstår inte. Jag kan inte jämföra hennes sorg, jag kan inte leta mig in i hennes medvetande och känna det hon känner. Empati. Jag vet inte hur man ska definiera det, men det var väl så jag kände. Att jag kände med henne. 

Jag förlorade någon i Augusti. Jag tänker inte säga att det krossade mig, jag tänker inte säga att det förstörde mig. Jag tänker inte använda såna ord, men det jag tänker säga är att det gjorde mig tom. Det skapade ett vakuum i mitt liv som jag inte visste hur jag skulle fylla. Jag stod i spöregn med öppna armar mot himlen och tänkte "fyll mig, fyll mig med liv igen. Tänd min gnista. Gör hennes död till något vackert, ge mig bränsle." 

När vi satt där på restaurangen så frågade jag "får hans död dig någonsin att tänka på din egen död..? Skrämmer det dig?"

Hon kollade mig i ögonen och sa "Nej, jag har inget att vara rädd för. Jag ser fram emot att dö, för nu vet jag att jag har något som väntar på mig där."